Sakta men säkert mot toppen igen!
Nu har jag varit sjukskriven sen november.. Panikångest, depression och allt som hör det till. Sömnlösa nätter och riktigt dåliga dagar. Ibörjan gick jag bara runt och grät inte för något speciellt det räckte att någon pratade eller tittade på mig. Jag klarade inte av att vara med mina underbara barn utan åkte iväg till Flisby för att slippa. Jag klarade inte av folk, svarade helst inte i telefon och ville inte träffa någon. Klarade inte ens av att ta mig in i duschen!
Visst ser jag normal ut? Som vem som helst!
Nu ser jag ett slut på skiten även om det finns en hel del kvar..
Nätterna är hopplösa. Känner inget sug på mat och känner mig inte hungrig (det positiva är att man blivit av med några kilon) Trött.. Och umgås helst inte med folk om jag inte måste... Känner mig fortfarande inte motiverad till något börjar heller inte på eller avslutar några projekt vilket känns konstigt då jag brukar ha flera projekt pågång samtidigt.
Det svåraste av allt är att behöva stå till svars för hur man mår. Idag var jag med barnen på årets första fotbollsträning.
Jag sminkade mig gick dit och var trevlig och glad. Alla kan vi spela. En timma klarar alla av. Det svåra är att se igenom fasaden och förstå hur det verkligen är! Det är ganska utmattande, man är ganska trött efteråt att man behövt anstränga sig så. Men det kommer på nätterna.. Då kommer ångesten igen. Man ligger vaken känner trycket över bröstet och paniken kommer.. Man vet inte riktigt varför.. Mycket snurrar runt i huvudet. Somnar man så vaknar man kallsvettig oftast av en mardröm..
Och nej! Det är inga problem med min familj eller mitt äktenskap! Problemet ligger hos mig och det är något jag måste arbeta bort!
Så jag knaprar mina piller och hoppas på det bästa!
Tack och lov att jag har mina underbara pojkar och min fina man!
Trackback
